Häftiga äventyr på Utklippan

"0 så härligt det är ute på Utklippan en varm och fin sommardag!" Ja, så utbrister ofta sådana "båtgäster" som om somrarna gästar nämnda ö i Blekinge. Värre är det den kalla årstiden - ännu värre kunde det vara förr - som framgår av nedanstående urgamla äventyr, berättat av de gamla, generation efter generation.

Långt innan det fanns fyr på Utklippan, ja då var det enda som fanns där på den ensliga ön en äldre stuga och i den en gammal järngryta på den öppna spisen, ett bord och bänkar, allt detta så provisoriskt som möjligt. Denna (fordom använda) gamla stuga var ett tillhåll för t ex våta och frusna fiskare och sjöman (som alla förstår).

En dag den kalla årstiden, när ej sa många for dit ut, rodde tre man från Sturkö och seglade ut till Utklippan. Dessa tre skulle skjuta , sjöfåglar som i massor hade samlats där ute och som flög däromkring. Två av männen var bröder, den tredje var en man som hette Sven. Tyvärr var det så tråkigt att den ene av bröderna hade blivit ovän med Sven.

Med sitt flintlåsgevär och hagelpung samt endast ett halvfyllt kruthorn med sig steg Sven iland på Södra skär, Utklippan (där stugan fordom stod). De två bröderna steg iland på Norra skär, Utklippan - det var vatten emellan dessa två öar.

De två bröderna sköt litet på fåglar och seglade sedan hem till Sturkö och lämnade Sven åt sitt öde stående på Södra skär. Hemkomna till Sturkö ljög de två bröderna och sade att Sven försvunnit för dem i havet, de kunde ej rädda honom.

Nu var goda råd dyra för Sven. Han samlade drivved och regnvatten i hällkaren där på herghällarna och sköt sjöfåglar (något måste han ju ha att leva av). Sven kokade fågelsoppa i den gamla grytan. Fåglarna kunde han koka genom att slå eld med flintlåsgeväret! Sven hade stora bekymmer, krutet måste han spara på. Länge kunde han nödsakas att få gå där ute innan någon kom som kunde föra hem honom till Sturkö igen.

Sven såg skepp segla förbi. Han skrek och vinkade vilt, men ingen observerade honom. Efter en tid inföll julafton. Sven gick ledsen och bekymrad omkring, han saknade sina nära och kära hemma på Sturkö. Sven gick bedrövad och lade sig uppe på skullen - sovplatsen.

Vad nu? Plötsligt hördes buller. Sven smygspanade från skullen ner i stugan och fick se följande: Fem män iförda trekantiga hattar, fina dyrbara rockar, och för övrigt mycket fint klädda, som strax satte fram mycket mat och dryck på det gamla bordet.

Dessa främmande män talade på något utländskt språk som Sven ej förstod ett ord av. Sven vågade ej heller ge sig tillkänna för dem. Men även så hängde de upp ett stort fint kruthorn på en kvist i väggen. Detta kruthorn ville Sven gärna haft. Sven trodde att männen kunde vara farliga eftersom han inte ens förstod vilka landsman de var. Vem kunde veta? Sven var mycket orolig, inte att undra på.

Pang! Där small ett skott - på skullen - så det ekade i stugan. Sven blev nästan rädd själv när han hade avlossat skottet! De främmande blev jätteskrämda och rusade strax ut ur stugan. I Sven var då kvick att snappa åt sig kruthornet med det för honom livsviktiga krutet. Så sprang Sven ut och spanade. De fem männen rodde strax fram till sitt skepp, lättade ankar och for iväg. Sven gick då och satte sig vid bordet och åt en stor och fin julmiddag. För övrigt räckte den maten länge för enslingen Sven.

Sven fick sedan fortsätta att hålla värmen genom att bland annat springa och leta ved och elda i den öppna spisen så att han ej frös för mycket. Sven kokade sitt "fåglaso" som vanligt. Ibland kunde han fånga litet fisk så han fick omväxling i kosten, Utan båt fick Sven vänta länge innan fiskare kom dit och förde honom hem till Sturkö.

På Sturkö blev det stor uppståndelse den gången när den försvunna Sven återkom hem till de sina igen. Sedan visade Sven upp kruthornet - det finaste kruthorn folket någonsin sett.

Det ryktades även att de två bröderna - som hittat på att Sven förolyckats - själva blev utsatta på Utklippan för en tid, så de fick pröva på hur det var där, den kalla årstiden.

Jag skildrar detta som ett exempel på en, (vad jag vill kalla) "hörsagen". Det vill säga, att så kunde det hända förr, men exakt hur det var är ju både ni som läser detta och jag själv alldeles för unga för att rätt kunna förstå.

Knut Andersson

Tillbaka