UTKLIPPANJag heter Kjell Dahl och är son till Otto Dahl, som kom till Utklippan 1936 som fyrbiträde och verkade där till sommaren 1942. Otto återkom sedan 1954 som fyrmästare och blev kvar där till sin pensionering 1962. Med denna ”skrift” skall jag rannsaka mitt minne från ”Klippe” under denna tid.
Tiden före kriget 1936-1939Våren 1936 kom vi alltså till Utklippan. Jag skulle under året fylla 7 år. Min 2 år äldre bror var i skolåldern och fick börja i skolan på Aspö inackorderad hos Frans ”Pratmakaren m.m. Pettersson" och hans hustru Cecilia under skolterminerna. Mina föräldrar ansåg att jag var för liten att börja skolan som 7-åring varför jag fick vänta ett år med skolstarten. Fyrpersonalen bestod av fyrmästare (J. Lagerwall), fyrvaktare (V. Olsson) och 2 fyrbiträden (S. Edler och O. Dahl). Fyrmästaren höll strikt på titulaturen, någon Du-reform var otänkbar vid denna tidpunkt. Fyrpersonalen tjänstgjorde dygnet runt med i regel 4-timmars pass. Någon elektricitet och telefon fanns ej ännu. Fotogen fick bäras upp till ”fyrlampan” och det var många liter/natt. Linssystemet drevs av ett urverk vars lod måste dras upp efter 3 timmar ca och det var underförstått att någon slummer på vakttjänsten var otänkbar och närmast straffbar. Man måste också hålla utsikt på sjöfarten och sikten. Blev det dimma så gällde det starta mistsignaleringen och det var en stor dieselmaskin som drev tryckluftsdrivna signaldon. Under i synnerhet hösten kunde signalerna ljuda veckovis och det var många decibel. Hörselskydd var ännu ej uppfunna och jag tror att många öron blev skadade av det starka ljudet. Telefon fanns som sagt inte 1936. En ”gnistkunnig” fyrvaktare kunde med hjälp av en dieseldriven generator kontaktade Karlskrona och informera om väderläget m.m. Telefonkabeln drogs ut till fyrplatsen under senare delen av 1937 (tror jag). Radioapparaterna var förstås batteridrivna och det gällde att ”hushålla” med glödströmmen då det särskilt vintertid kunde vara långt mellan stadsresorna och byte till nyladdade blyackumulatorer. TT-nyheterna (särskilt under kriget) och väderleksrapporterna var det som var viktigast att följa. Hamnbygget på ”Norraskär” påbörjades 1937. Jag kommer ihåg att ungefär mitt i där nuvarande hamnbassäng ligger arbetade tre (3) stenhuggare. En höll i borret och två som slog med varsin slägga på borret och träffade rätt varje gång! Man högg troligen någon form av kantsten. Fem hus byggdes till de ca 50-tal arbetare som så småningom skapade hamnbassängen och de fyra vågbrytarna på södra- och norra skären. Arbetsstyrkan bestod av stenhuggare, bergsborrare, timmermän, smeder, en sprängarbas, en dykare och kockar. Chef för bygget var ing. Persson (Uddborn) som disponerade ett av de fem husen. Fyrpersonalen höll en affär på södra skäret i den s.k. ”saltaboden” med varor som tobak, snus, godis, läsk m.m. En ”järnväg” (60 cm spårvidd) förband södra- och norra skären för bl.a. transport av sten till hamnpirarna. Spåren drogs fram över där sedermera nya fyrmästarbostaden byggdes och till den NV piren. Vid schaktning för spåren påträffades tre skelett troligen skeppsbrutna. Hamnbygget blev ej klart innan kriget kom utan avslutades först 1942 med storslagen invigning. Under denna förkrigstid bodde fyra familjer på Utklippan med fem (5) barn i skolåldern. Vi tillhörde Torhamns kommun men gick i skola på Aspö och i Karlskrona (1 st). Även jag togs om hand av Frans och Cecilia under mitt första skolår. År 1938 när även min syster skulle börja skolan så flyttade mor och vi tre syskon in i ”Gamla Skolan” vid Lökanabben på Aspö. Det var sedan bara under jul- och sommarloven som vi fick komma hem till ”Paradisön”. Vid den här tiden och fram till 1960- talet så var det mycket ovanligt att fyrpersonalen hade någon egen bostad på ”landbacken” så semestrarna tillbringades på fyrplatsen. Det blev väl någon vecka om året som man hälsade på släkt och vänner men annars var fyrplatsen hemmet. Fisket i synnerhet på flundra och piggvar var mycket givande före kriget. Det kunde bli 10- tjog varje gång näten lades ut på ”flathallarna” (4-5 m: s djup). Flundrorna sumpades och kunde säljas i Karlskrona vid de normala proviantresorna dit. Sjöfågeljakten var även ett viktigt mattillskott under jaktsäsongen. En ko fanns på ön något av åren. Höns ankor och en gris fanns också, så även ett par hundar. Samtliga djur blev nästan som familjemedlemmar och det var inte roligt när grisen skulle slaktas! Under sommartiden var det ofta många släktingar eller bekanta till de olika familjerna, så tidvis var det mycket folk därute och den sociala samvaron mycket positiv.
Krigstiden 1939 till sommaren 1942.Tiden som nu följde innebar stora förändringar för Utklippan. Det var inte bara kriget som ställde till problem. Tre (3) stränga vintrar på rad satte också sin prägel på tillvaron. Kristiden förde ju med sig ransonering på nästan allt. Fotogen till belysningen drogs in och proviantresorna till Karlskrona med ”Klippekuttern” som tidigare varit ung. en gång i veckan fick nu ske var annan vecka om is- och väder tillät detta. Karbidlampor fick nu användas och vi barn tyckte det var mycket roligt att ladda och tända dessa. Denna belysning var inget att klaga på men det osade en hel del. Något som vi aldrig glömmer var inför jullovet 1939. Fyrmästare Lagerwall och ”fader” Otto for dagen före Lucia iland för att vinterproviantera samt att hämta hem oss till 7 veckors jullov (man hade förlängt jullovet för att spara koks för uppvärmning i skolorna). Meningen var att vi skulle åka hem Luciadagen men då skolslutet inför julen var den 20 december fick vi gå till skolledningen (=Karl Malmbäck) och begära ledigt vilket givetvis beviljades. Nu blev det så att vädret inte var nådigt. Det blåste storm dag efter dag och vi gick och väntade och väntade att fyrmästaren skulle ge ”order” om hemfärd. Någon tillbakagång till skolan blev det inte, vilket förstås vi tyckte var bra. Dagarna gick som sagt och julmaten som var inhandlad inte till bara oss utan även till de två familjerna som var kvar på Klippe. Dessa fick dessutom sköta fyrsysslorna med dubbla vakter dag efter dag. Det blev så att vår mor fick ta hand om och tillaga julskinkor, sylter m.m. även till dom ”därute”. Kyl och frys var ju ännu ej uppfunna, det var konservering insaltning som gällde. Först på julafton kom det efterlängtade beskedet att vi skulle få fara hem med Aspö-lotsbåten som var en större båt än kuttern, som dock Lagerwall och Otto ”tog hem”. Det var några köldgrader och julgranarna som låg på däcket blev till isklumpar. Jag kommer ihåg (och kommer aldrig att glömma) hur vi lade granen för avisning i köket framför vedspisen och hur vi skyfflade upp vattnet med en sopskyffel. Kl. 8 på julaftonskvällen stod dock granen klädd och tänd med levande ljus och vi hade säkert också fått julmat men det är dock minnet av granen som vi aldrig kommer att glömma! Vintrarna som följde förde med sig en hel del besvärligheter. Det var ju ransonering på det mesta och detta förde med sig att man fick lämna ransoneringskorten hos våra handlare för att kunna vinterproviantera med en framförhållning på minst 2 månader. Som nämnts tidigare så var det ett måste att ha ett lager av hemkonserverade kötträtter, insaltad fisk (torsk, sill, ål, flundra), potatis, mjöl osv. Mjölk hade vi bara när proviantturerna till Karlskrona kunde genomföras. Basköttmaten bestod flera gånger i veckan av sjöfågel och det var festmåltid varje gång. Som 12-åring fick jag lov att jaga med en något svagare krutladdning för att kunna stå emot rekylen från bösskolven. Mitt första skott gav 2 alfåglar som trofé, så det var en stolt gosse som med vår hund Bellas hjälp kunde ordna ett middagsmål. Man brydde sig inte om jakten var tillåten eller ej! Det var alfågel som var bäst och lättats att finna i de isvakar som alltid fanns på någon sida av ön, men även ejder, svärta, sjöorre, gräsand, vigg och knipa var utmärkta. Potatis var naturligtvis mycket av en basvara men en av vintrarna klarade inte källaren av kölden utan en stor del av potatisarna blev frostskadade och nästan oätbara. Utmärkt bröd bakades i en stenbakugn i ”fästningen” i fyrdelen. Jäst var ju en färskvara så det var surdeg som gällde. Varje höst kom en vedskuta med björkved som skulle räcka ett år. Drivved togs natuligtvis om hand när det flöt iland. På försommrarna samlade man mås- och trutägg som även konserverades i vattenglas och var ett utmärkt tillskott till bak och pannkakor. Vi åt också dem vändstekta och det smakade faktiskt bra. Isvintrarna gjorde ju att transporterna till ön ibland inte ens kunde göras med de små ”isbrytarna”, som flottan hade. Ofta byggde isen upp vallar ibland 10-tals meter höga. Inte under någon av vintrarna fanns det möjlighet att på isen ta sig ca milen till Torhamslandet. En av vintrarna blev vi så isolerade att vi kom till skolan på Aspö i mitten av mars i stället för den 15 februari. Vi blev hämtade av ett av flottans fartyg . 1940 så stationerades en signalstation (gällde för de flesta fyrplatserna) på Utklippan i fyrens fästningsdel. Det var 7- 8 flottister som skulle bevaka verksamheten runt ön från de tidvis mycket närgångna tyskarna både till havs och i luften. Fyrmästaren blev den som var befälhavare. F.ö. var det vanliga meniga värnpliktiga och inkallade flottister, som utgjorde bemanningen. En ”inhyrd” västkusttrålare bestyckad med en liten kanon och en kulspruta fanns under en period med några man ytterligare som ”försvar”. Beväpningen för övrigt utgjordes av karbiner modell 96. Hjälpvedettbåten, som den kallades, sköt vid några tillfällen varningsskott på närgångna flygplan som cirklade runt fyren och man såg hur piloten fotograferade fyren och hamnbygget. Det påstods av skyttarna att någon kula ”skadsköt” planet och någon sanning låg det nog däri då det kom order från Marinkommando Syd att det icke fick skjutas mera! Livet på ”Klippe” blev nu mycket annorlunda. Soldaterna flöt väl in bland fyrpersonalen och vi hade mycket roligt tillsammans under våra ferier. En ”soldat” (Åke Pettersson från Karlskrona) blev kvar som frivillig även när han var muck, totalt stannade han i nästan 2 år. Vintern 1941 blev dock besvärlig med mat, tobak och kläder i första hand. Jag kommer ihåg hur Otto många gånger rullade cigaretter till de stackars röksugna. Chefen, fyrmästaren, var så ”försynt” att han inte vågade tala om för Marinkommandot hur illa det stod till med förnödenheterna. Toppen nåddes när Åke P. talade om för ”Chefen” att det bara fanns ett par hela strumpor och fick till svar att dessa fick den som hade vakten ha, övriga fick hålla sig inomhus! Åke tvingade sig då till telefonen och fick kontakt med de ansvariga på ”Kommandot” som då fick reda på det svåra läget och lovade omedelbar hjälp. Det dröjde sedan bara någon dag innan ett flygplan kom ut och på låg höjd kastade ner det som var mest akut. Isen var vid detta tillfälle så grov att någon båt ej kunde komma fram. Man frågar sig nu i efterhand hur det skulle gått vid ett svårare sjukdomsfall! Under en del av krigstiden var fyren släckt dygnet runt. Man kan naturligtvis undra vad det var de ”stackars” soldaterna skulle spana på när isen låg så långt ögat kunde se! Under 1941 blev det ny fyrmästare på Klippe. Före krigsutbrottet hade Edlers lämnat fyren för en ny befattning som fyrmästare på Kullen. Fam. V. Olsson hade drabbats av en stor sorg då deras näst äldste son (ung. 20 år) tragiskt drunknade då han med sin flateka försökte bärga en stor stock som vid (troligen) bogsering med ekan drog ner denna under vatten. Olssons fick efter detta förflyttning till annan fyrplats utanför Oxelösund. En strandning av ett norskt lastfartyg inträffade våren 1941 under Lagerwalls tid som fyrmästare. Båten med 10-talets besättningsmedlemmar stod hårt på grund och en bärgningsbåt gjorde under flera dagar försök att dra loss båten utan att lyckas. Det slumpade sig så att när bärgningsbåten hade gått till Karlskrona för bunkring så gled ”norsken” av grundet, troligen på grund av högre vattenstånd. Personalen hade redan flyttat till hamnbyggets baracker. Klippekuttern gick då ut för att försöka bogsera båten in på grundare vatten men detta misslyckades och man var tvungen att ”släppa loss” varpå båten gick till botten på relativt stort djup och där lär den ligga än idag. Besättningen hade dock ”räddat” spritlagret. På Utklippan fanns det bara manfolk, det var ju under skolterminen. Det har berättats mig att det var ett stort ”sjöslag” på land under mer än en dag och spritlagret lär ha gått åt! Sommaren 1942 var det då dags att lämna Utklippan. Otto hade då fått befordran som fyrvaktare på fyrskeppet Utgrunden i Kalmarsund. Lotsångaren Kalmar hämtade oss och möblemang och landade oss i Bergkvara där vi blev i 4 år. Otto med familj flyttade sedan vidare till Hanö (där han liksom jag är född) för en ny 4-års period. Efter detta blev det 1950 en ny flyttning och nu till Sandhammaren i Skåne. 1954 slöts så cirkeln och Otto kom tillbaka till Klippe och blev kvar där som fyrmästare till sin pensionering 1962. Under denna tid var det en fröjd för oss barn och barnbarn att komma ut hit på semestrarna. Tio år senare 1972 automatiserades fyren och fyrpersonalens saga var all. Detta var något som vi på 1940-talet aldrig kunde drömma om!
Kjell Dahl, Stockholm
|