UTKLIPPAN

Olycksplats för fursten av Monaco

Lyckoplats för ryska krigsfångar

Sagofyren i havet

En fyr verkar alltid på något underligt sätt eggande för fantasin. Natt efter natt kastar den sitt sken utåt havets färdevägar, uppmuntrande eller varnande. Tusentals båtar vägleder den. Men männen på fyren vet ingenting om båtarna, och på båtarna vet man ingenting om männen på fyren. Ibland stiftar de kanske närmare bekantskap med varandra, men då är det oftast en olycka, som har hänt, och fyrens folk får inskrida för att bärga människoliv.

Och det finns väl ingen fyr i våra trakter, som är så omstrålad av fantasiens sagoskimmer som Utklippan. Där har fursten av Monaco strandat en gång, och där har ryska krigsfångar gjort visiter efter äventyrliga rymningar från tyska fångläger och där ha förekommit strandningar av de mest egendomliga fartyg. Otillgänglig och stolt har Klippans fyr rest sig ur havet, långt avlägsen från fastlandet och en betydelsefull ledstjärna för trafiken på Östersjön. Stolt är den väl fortfarande, men litet mindre otillgänglig i framtiden har landshövdingen lyckats göra den, sedan hans nöd- och stödhamn där nu blir verklighet. Därmed rycks Utklippan åtskilligt ur sin isolering, där kommer antagligen att bli gott om fiskare i hamnen och så skall man ha telefon som vilken by på landet som helst.

Så värst glada åt det där är inte Klippans invånare. De har levat ett lugnt och stilla liv därute, enformigt visserligen, men man har vant sig selv nok. Har de velat tala med stan, så har förbindelsen skett trådlöst över Karlskrona radio, och eftersom detta är en högst militär station, har sannerligen inte vem som helst fått tala med dem. Och inte ens den militära stationen kan komma i förbindelse med Klippan annat än vid vissa tider på dagen, då man enligt överenskommelse haft vakt vid mottagarapparaten. Men nu blir det annat. Det blir en hel liten revolution därute, och det dröjer nog en tid, innan man vänjer sig vid denna nära kontakt med civilisationen.

Utklippan består som bekant egentligen av två klippor, Norraskär , en obebodd, kal klabb, och den holme, där fyren och bostadshusen är uppförda. Alla klipporna har under årens lopp blivit avrundade av havets ständiga nötningar, och formationerna företer här och var egendomligheter, som skulle komma en etnologs hjärta att klappa hastigare. I sundet mellan de båda klipporna skall den nu beslutade stödhamnen anläggas. F.n. erbjuder naturligtvis detta sund redan i och för sig ett visst skydd, men endast vid vissa vindar; vid andra återigen är det högst farligt för en båt att befinna sig där. Ett litet, ett par meter brett insläpp från sundet lämnar vägen fri till den s.k. båthamnen. Denna är nämligen endast en parodi på hamn, den är så trång, att inte mer än tre eller fyra båtar samtidigt kan befinna sig där. Att inte heller de anses vara i fullständig säkerhet, därom vittnar bäst det faktum, att Klippans egen motorbåt ständigt befinner sig upphalad och väl förtöjd på land. Den är nämligen mycket för fin och välutrustad för att i onödan riskeras.

 

Fyrmästare John Lagervall på Utklippan har på de senaste åren blivit van att ta emot besök (varför kanske landshövdingen kan tala om) och han visar också Blekinge Läns Tidnings medarbetare omkring med största älskvärdhet. Man skulle kanske tycka, att det inte vore så mycket att se på en sådan relativt liten holme, men det är då misstag. När vi sett på den lilla båthamnen och begrundat anläggandet av hövdingehamnen, som fyrmästaren anser bättre kommer att fylla sitt ändamål än någon annan hamn i hela riket, finns det alltid den gamla båthamnen, som var ännu mindre än den nuvarande, att titta på. Dessutom visar hr Lagervall gärna på den plats, som fursten av Monaco valde till båthamn, eller det kanske är rättare att säga, att det var hans lustjakt, som valde den åt honom. I varje fall kostade besöket honom många minnespengar av silver. I närheten av platsen finnas numera två sjömärken, som utsatts för att underlätta de fart- och distansprov, flottans fartyg företar då och då.

Men det intressantaste på Klippan är naturligtvis fyren. Den reser sig hög och majestätisk vid sidan om fyrpersonalens och fyrmästarens boningshus. Ursprungligen var det meningen att göra byggnaden till ett fort, och det är därför den är så kraftigt byggd. Stenmurarna är mer än metertjocka, och här och var öppnar sig gevärsgluggar. Där mistmaskineriet nu är placerat, var det meningen, att man skulle ha en eller ett par kanoner, och ännu finns där kvar de cirkelrunda förstärkningar av golvet, som fördenskull utfördes. Av någon anledning övergav man emellertid tanken att använda Utklippan för militärt bruk, och i stället kom en modern fyr till stånd där. Utklippans fyr har en ljusstyrka av 95,000 haeffnerljus för vit blänk och 15,000 för vitt fast sken.

Vi hinner så småningom upp till den högsta delen av fyren. Därifrån har man en verkligt ståtlig utsikt. Långt ned åt söder förtonar horisonten i blått, och här och var bryts linjen av ett ångfartyg eller segelskepp, varifrån eller varthän vet vi inte. De dyker upp, man kan följa dem en timme eller så från fyren, och sedan är de försvunna. I norr syns fastlandet. Sikten är så klar denna dag, att jag t.o.m. kan se Fredrikskyrkan, och vill jag se flera kyrkor är det bara att flytta blicken åt väster eller öster, åt kyrkorna på Sturkö eller i Torhamn. Fyrmästaren har gått in i fyrlampan och utgör en högst rolig syn, när man tittar på honom genom fyrens många glas. Det är ingen risk för att man skall ramla ut här, även om man har anlag för svindel, ty runt omkring är ett skyddsnät spänt, inte av omtänksamhet med fyrtjänstemännen utan med tanke på de många fåglar, som nattetid dras till fyren. Nätet företer just nu en kraftig buckla, och där nere på marken ligger också en fågel, som tydligen med våldsam kraft stött emot det.

Ett par meter lägre ned finns en avsats, där mistsirenen har sin plats. Den består av en väldig membran, som sätts i vibration av ett mycket sinnrikt och modernt maskineri, beläget i ett rum därintill. Det drivs med olja, och i behållarna finns också mellan 5- och 6000 liter. Maskineriet sätts i gång vid tjocka och åstadkommer två kraftiga vrål. I synnerhet vid någon längre tids tjocka bör det vara ganska enerverande för det lilla samhället nedanför. Förr i tiden var det emellertid ännu värre. Då sköt man i stället ett antal kanonskott med vissa mellanrum. Det var naturligtvis mycket arbetsamt för fyrpersonalen, för att nu inte tala om hur dyrt det blev i längden 16 kr i timmen. Då förvarades massor av krut i fyrtornet, och man kan fortfarande se ordet "KRUT" varna från ytterväggarna. Varningarna ansågs tydligen vara mycket väl befogade, ty de sattes dit så kraftigt att det inte ens gick att måla över dem. De blev bara vita i stället för svarta. Ett minne till finns från denna tid. Det är en kanon, som riktar sitt hotande gap ut mot havet från en klippa i närheten av fyrtornet. En eventuell fiende har dock utsikter att bevara livet; det är nämligen en mynningsladdare av uråldrig modell och den har knappast varit i stånd att utlösa någon annan fasa än hos fyrmännen, som haft att ladda den.

 

Ensamhetens ö

Tillvaron på en klippa så här långt ute i havet har sina speciella problem. Ensamheten är det inte så farligt med, där finns ju dock fyra familjer och radion muntrar alltid upp. Då och då far man in till stan för att hälsa på med Klippans stora båt. Med den sköter man också om provianteringen, vilket naturligtvis är ett mycket viktigt kapitel, eftersom stormar kan isolera den lilla ön i flera veckor. Den sista provianteringsfärden för året företas någon gång i början av december.

Men det är en annan fråga, som vållar de värsta bekymren. Den rör barnen i skolåldern. De gå i skola i stan och är inackorderade där. Staten betalar visserligen ett ganska väl tilltaget inackorderingsbidrag, men det känns naturligtvis svårt för familjerna i alla fall att lämna från sig sina små. En familj därute har t.o.m. måste flytta in till stan för att göra sina barn sällskap, vilket naturligtvis måste vara mindre trevligt för mannen som lämnats ensam på Klippan.

Fyrmästare Lagervall lider dock inte av något sådant, ty han har inga barn. Han är den som varit längst bosatt därute. Han kom nämligen dit redan år 1891 med sin far, som blev fyrmästare där, och efterträdde honom 1908. Han har alltså varit på Utklippan i 45 år. Den övriga personalen utgöres av fyrvaktaren Viktor Olsson , som varit där i 19 år, fyrbiträdet Sven Edler , som bott där i 18 år, och fyrbiträdet Otto Dahl , som är nykomling därute och inte varit där mer än 1 år.

 

En man, som i 45 år bott på en sådan plats som Utklippan, har naturligtvis mycket att berätta. Det har också fyrmästare Lagervall, när vi slutar rundvandringen med ett besök i hans trevliga hem.

Ja, naturligtvis har jag fått vara med om mångt och mycket, säger han. Många människoliv har vi fått taga hand om härifrån. De flesta var kanske en gång 1916, när vi bärgade 11 man och en kvinna. Det rådde en rykande sydlig snöstorm och sjön gick så hög, att den bröt över masten på båten vi hade bara en 16 fots öppen farkost då. Med den fick vi ge oss in bland bränningarna tre gånger. Sista gången kantrade vi, och alla kom i vattnet. Sen fick vi ha alla 12 bärgade hos oss i 11 dagar, innan de kunde ge sig härifrån.

Under min fars tid inträffade den svåra olyckan med skonertskeppet "Rut" från Karlshamn, som för någon tid sedan omtalades i tidningarna. Några dagar efter olyckan sände flottans varv ut dykare, som tog sig ned i salongen. Där låg kaptenen på en soffa och sov sin sista sömn. De hissade upp honom, och vi tog honom i land på Klippan. Min gamla mamma satte några blommor i hans hand, och sedan sändes han i land till Karlskrona.

Några år därefter seglade en dansk skonare i tjocka i full fart upp på nordöstra udden här. Där fanns ombord en gammal kapten med långt, svart skägg. Han lät sticka en tross på en planka, kastade den i vattnet och lät den driva i land, där fyrpersonalen satte fast den i en bergsklyfta. Sedan halade besättningen sig i land utmed trossen en efter en men fastnade i bränningarna, så att vi måste ro ut med en båt och hjälpa till. Kaptenen, som gjorde fast sig med ett annat rep vid trossen, hade det besvärligt, talade han om för oss:

När jag kom med den lille tross och palmede på den store, gick den store under vattnet. Men jag bara palmede och palmede, och så såg jag en sten och tänkte: bara jeg hade så mycket luft att jeg kunde nå dit. Og se, det hade jeg!

Där fanns en liten tysk pojke också, vacker som en gudabild. Honom fick bror min ge sig ut efter, och han slog armarna om min brors hals så fast, att vi höll på att aldrig få honom bort därifrån. Fartyget hade en dansk präst låtit bygga och besättningen var mycket gudfruktig.

 

Det är inte alltid det för tur med sig att vara livräddare. En fyrvaktare här, som var med om att bärga besättningen på en tysk skonare, fick ett stiligt guldur av kejsar Wilhelm i present. Några dagar därefter seglade han bort sig. Han skulle från Kungsbron bort till Fiskbron, men man såg honom aldrig sedan. Och märkvärdigt nog fann man varken båten eller ens en åra eller ett öskar därifrån. Det finns faktiskt folk, som än i denna dag tror, att han gav sig i väg till Amerika. Men det gjorde han nog inte.

Den värsta olycka jag personligen varit med om inträffade 1918, då jag och mina två biträden skulle ta upp fiskegarn härutanför. Vinden hade mojnat, men det gick stora brottsjöar. De två höll på att ta upp garnen, då en sjö reste sig som en vit vägg bakom oss. Den föll rakt över oss och pressade ned både båten och oss. Vi trycktes djupt ned under vattenytan. När jag kom upp, fick jag syn på de andra två. Den ene svarade men inte den andre. Han var död. Han hade tjocka oljekläder på sig, som hade bevarat luften, så att han stod rakt upp ur vattnet med ansiktet riktat mot fyren, en verkligt hemsk syn. Vi båda andra hade en svår kamp, innan vi blev bärgade. Våra hustrur hade sett olyckan från land och de såg, att en av oss inte längre var i livet. Vem, visste de inte, och det var fruktansvärda ögonblick för dem, innan vi fördes i land. Den döde var en ung och rask karl, som nyss hade bildat familj, och man kan lätt tänka sig, hur stor sorgen blev här i vårt lilla rike. Det var förresten nära, att den andre också hade blivit där. Det var i sista sekunden våra räddare, några fiskare, fick tag på honom och då var han redan stel som en stock.

Men lyckligtvis har man även gladare minnen att tänka tillbaka på. En gång störtade här en flygmaskin. Vi gav oss omedelbart i väg och väntade att komma till skådeplatsen för en hemsk tragedi. Men när vi kom dit, satt där två friska flygare på spillrorna av en maskin och rökte cigaretter!

En natt år 1916 anlände hit fem ryska krigsfångar. De hade stulit en gammal rutten fiskebåt och givit sig ut på havet. När de kom visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med dem, men så fick jag telegram från amiralen, att de skulle landsättas i Karlskrona. Jag tog min uniform på mig för att injaga respekt och beväpnade mig dessutom med en bössa. För säkerhets skull sa jag till mina biträden:

Om ni ser kursen bli ostvart, så har ryssarna tagit befälet i båten. Underrätta då amiralen!

Men det behövdes inte. De var de mest älskvärda människor i världen, och en av dem, som i det privata var sockerbruksdirektör, gav mig en fältflaska av tenn som minne. Den har jag kvar än.

Litet senare fick jag besök av ett nytt sällskap ryssar, som också hade rymt från ett tyskt fångläger. De hade lyckats få tag på en bra båt, men däremot hade den bara en stake till mast, och som segel tjänstgjorde två säckar. Med detta gav de sig i väg över havet. De steg i land på Norreskär och stod där som en skock får när jag kom. Den ene av dem skrapade med foten och frågade:

Sverige?

Jag nickade, och då blev han så glad, att jag trodde han skulle falla mig om halsen.

Många har jag nog fått hjälpa i min dar och en del blir det väl till på de 6 år jag har kvar härute. Men därför kändes den här sista olyckan, när "Otti" gick under, desto förfärligare för mig. Vi stod och såg på, när alla dessa drunknade. Vi har hjälpt så många nödställda, men här måste dessa drunkna alldeles inför våra ögon, utan att vi hade den ringaste möjlighet att göra något. Det kändes verkligen hårt. Jag hoppas att jag inte får vara med om en sådan dag till i mitt liv....

- "les." Ur BLT 1936

Tillbaka