Sveriges yttersta utpost i sydost är Utklippans fyr plats, två kala skär utanför Blekingekusten, mitt i vägen för sjöfarare på väg till eller från Kalmarsund och Bornholm.
Alla som har stångat mot en frisk sydväst från Kristianopel på väg söderöver har lärt sig att ha respekt för denna plats. Inte för att den är svår att upptäcka, det gråa allvarliga kastellet med sin Heidenstamfyr som ser ut som ett örlogsfartyg, syns på långt håll. Nej, respekten för Utklippan kommer sig av att sjögången här är den värsta i Ostersjön. Det räcker med ett felbedömt slag för att man skall komma hotande nära de vidsträckta reven på syd- och ostsidan. Därför kallar många denna passage för Sveriges Kap Horn och ser till att hålla ordentligt ut för Utklippan.
Samtidigt vet många båtfarare att Utklippan har en enastående hamn där man kan ligga förtöjd lugnt och säkert nästan oavsett hur hårt det blåser. Möjligheten att ligga tryggt mitt ute i havet är unik för en svensk fyrplats och ger Utklippan en mycket säregen, lockande och högtidlig atmosfär.
Dessutom ligger Utklippan lämpligt långt mellan hamnarna i Kalmarsund och Bornholm vilket gör platsen lika populärt i fint väder som fruktad i dåligt.
Mitt första möte med Utklippan inträffade just efter ett par dagar med dåligt väder hösten 1969. En gammal grann galeas hade fått maskinhaveri och drev rätt upp på reven utanför Utklippan. Besättningen på Svanen af Stockholm skickade upp nödraketer och helikopterräddades under stor dramatik.
Någon dag efter stormen åkte jag som journalist på lokaltidningen ut till Utklippan tillsammans med de räddade. Ägarna, fem Stockholmsungdomar ville försöka rädda sin utrustning och proviant. De var på väg till Västindien och hade båten fullproppad.
Numera en preskiberad historia
Då, 1969, var Utklippan fortfarande en bemannad fyrplats. Men till allas förvåning var f yrfolket inte särskilt glada över det oväntade besöket. Tvärtom var de ointresserade att låna ut småbåtar så vi kunde komma ut till vraket. Först när skepparen på lotsbåten, som kört oss ut, frågade gick de motvillig med på vårt önskemål.
Förklaringen kom när ungdomarna klev ombord på sin galeas som spolats upp på ett skär och ännu inte blivit vrak. En hel del proviant och utrus ning var borta!
Misstankar fanns, men uttalades inte. Istället höll ungdomarna tyst och beslöt att att stanna kvar ett par dagar på Utklippan i hopp om att kunna bärga resten av sina ägodelar.
Fyrfolket var inte alls roade av deras beslut och krävde betalt for att låna ut sina båtar och hålla med husrum. Som be- talning fick de en del av lasten. Men dessutom krävde de att ungdomarna skulle laga mat och städa åt dem under tiden de var på U tklippan. De hade inte mycket att sätta emot, fogade sig och koncentrerade sig på att bärg;a så mycket de orkade.
Bärgningen av lasten tog dem en vecka och med hjälp av lotskuttern från Aspö fick de in det mesta till Karlskrona.
Denna händelse är preskriberad numera, ingen kan ställas till svars. Därför kan den berättas. Men den ger en inblick i levnadsvillkoren på en ensligt belägen fyrplats som Utklippan. Man tog det havet gav, enligt urgammal sedvänja. När ett fartyg övergivits tillhörde det och lasten bärgaren.
Vad gäller enslighet hörde Utklippan till de värsta längs kusten. Sjöfartsverket hade en klassificering som byggde på avstånd till land, kommunikationer och hamnförhållanden. Med sina 12,5 sjömil från Karlskrona var avstån det inte extremt, men kommunikationerna obefintliga och hamnen dålig.
Mot slutet av 1800-talet anlades en brygga mellan södra och norra skären, men den räckte inte långt för att ge skydd mot sjön. I svåra vinterstormar hände det att kuttrarna slet sina förtöjningar och att bryggorna blev illa tilltygade. Häxkitteln kallas för övrigt bassängen mellan skären.
Först 1942 anlades den hamn som idag fungerar som gästhamn. Den byggdes som nöd- och vilohamn för fiskebåtarna som därmed slapp ligga ute till havs och vänta på att dra upp sina garn. Dagens seglare kan tacka Fiskareföreningen i Karlskrona för den stormsäkra hamnen med sina västliga och östliga inlopp, höga vågbrytare och inseglingsfyrar.
Som fyrplats har Utklippan gamla anor. Redan år 1760 föreslog Amiralitetskollegium att en spirbåk skulle byggas på Utklippan. Men eftersom det var krig ansåg Kungl Maj:t det betänkligt att utsätta känningsbåkar, varför saken fick anstå. Trots det lär tillfälliga fyrar ha tänts på Utklippan för att varna sjöfarande för reven.
Utformad som försvarsbyggnad
Först år 1812 anlades två kolfyrar och 1839 förordnades om att bygga en gemensam fyr och telegrafbyggnad. Av lotsverkets medel skulle utgå 11 820 riksdaler, varjämte för arbetet utkommenderades 50 arbetskarlar från Kungsholms Fort.
Utklipp an fick en fästningsliknande utformning, en besättningsbyggnad omgiven av två torn med mycket bastanta väggar. Lotsverket hade för den udda iden att här och var inrätta fyrar så att de kunde försvara. Utklippan blev en sådan liksom Tjärven i Stockholms norra skärgård. Som försvarsbyggnad kan UtklIppan fortfarande fungera med tanke på U-båtskränkningar och Karlskronas flottbas.
Fyrtornet, så som det ser ut idag, restes 1870 och i ett slag ökade lysvidden från 10 till 16 sjömil. Men trots det fortsatte fartyg att gå på utanför fyren. Fyrpersonalen gjorde många makalöst modiga undsättningar och med lycklig utgång oftast. För oss moderna båtfarare med våra välseglande, lättmanövrerade båtar framstår det som obegripligt att fyrmännen
En av öns invånare - den sällsynta stinkpaddan.
lyckades ro eller segla ut till haverister mellan bränningar och brottsjöar. Det sjömanskap och mod de besatt är värt att ägna en tanke åt när man ligger säkert förtöjd i Utklippans hamn, hör vinden vina i riggen och sjöarna mullra mot vågbrytarna.
Någon gång utfördes bragder för synbart mycket udda ändamål. Som när fyrpersonalen dagen efter en lyckad räddning i storm, fick veta att en stackars kanariefågel blivit kvar och satt och frös i sin bur ombord på den strandade ångaren. Raskt satte man en båt i sjön och hämtade den lilla fågeln. Aven denna undsättning lyckades och pippin lär ha kvittrat glatt som tack.
För att få veta lite om hur det var att bo och arbeta här ute, kan man sätta kursen mot Sjöhistoriska museet i Stockholm och fördjupa sig i t ex Erik Häggs "Bland lotsar och fyrmän." Där får man en inblick i vardagslivet på en fyrplats..
Hör bara vad fyrmästarenpa Utklippan 1908-1940, John Lagerwall berättar:
"Vintrarna är tunga med ända upp till 18 timmars mörker. När man då dygn efter dygn skall göra sina vakter i fyrtornet blir tjänstgörigen skäligen enformig och tröttande.
Vaktgöringen är ordnad så att fyrmästaren tänder fyren vid mörkningen varje dag och har därefter första vakten - tre timmar på vintern och en halvtimme på sommaren. Fyrvaktaren och fyrbiträdena har sedan var sin vakt. På vakten gäller det att se till att fyr och mistmaskineri fungerar, vind och väder skall bokföras och utkik måste hållas."
Arbetet blandades med husbehovsfiske
Till de dagliga göromålen hörde också mycket putsande. Linsapparatens prismor och övriga delar, avskärmningsglasen, lanterninrutorna, urverket och luxapparaten skulle putsas. Dessutom hade fyrfolket på sin lott att underhålla allt från hus och byggnader till slipen och motorkuttern.
Men allt var inte arbete. Utklippan ligger vid fiskrika områden och fyrfolket var ivriga fiskare. Man fångade sill, flundra, ål och torsk.
Dessutom var somrarna härliga. Trots bestyren fanns gott om tid för husbehovsfisket, dagarna var långa, nätterna korta och det var möjligt att ta ut sin familj som kunde njuta av strövtåg i terrängen samt rodd- och segelturer till närbelägna öar och skär.
Utklippan ansågs vara en stor fyrplats och hade därför en personal på fyra man, fyrmästare, fyrvaktare och två fyrbiträden. Hierarkin var hård. Titlar lade man sällan bort och om en av fyrmästarna berättas att han ständigt och jämt gick i uniform. Han lär till och med ha begärt hos lotsverket att få bära sabel. Tala om att markera sin upphöjdhet.
Fruarna ordnade det sociala livet
Fruarna verkar inte ha varit, lika formella, utan såg till att det ordnades små bjudningar för att lätta upp stämningen. Kanske var det därför fyrmästare Lagerwall kunde meddela: "Stridigheter förekomma icke i vårt lilla samhälle på Utklippan. Familjerna hälsa ofta på på varandra och vi anordna då och då små bjudningar vid vilket vi roa oss på bästa sätt - med samtal, musik och även med kortspel. Livet på en avlägset liggande klippa i havet har sina behag och obehagen när sådana någon gång uppstå får man ta med gott humör."
På Utklippan bodde fyrmästaren i ett eget hus medan det större med tre lägenheter rymde fyrvaktaren och de två fyrbiträdena. Lotsverket ställde bostäderna gratis till förgogan. I gengäld önskade verket att de anställda höll efter och vårdade verkets egendom. Idag disponeras husen av Svenska Kryssarklubben (som har viss service för båtfolk), av fågelskådare och av Utklippans ensling på skäret, fiskaren Gunnar Månsson. Det är denne, som till en del besökares förvåning tar upp hamnavgift, något han gjort i många år -på uppdrag av fiskeristyrelsen.
Kryssarklubben har en jolle i hamnen som besökare kan låna för att ro över till det södra skäret och fyren. Tyvärr är fyren låst. Ingen på ön har nyckel och det finns inga planer att göra den till en attraktion för besökare. Därför får man beundra det pampiga byggnadsverket från marken och försöka föreställa sig hur det var att vakta den i alla väder, vardag som helgdag - året om, dygnet runt.
Trots att vakttjänsten måste ha inneburit vedermödor och isolering var det med vemod som fyrpersonalen flyttade iland när fyren automatiserades 1972. De ville stanna kvar och visade samma sommar på vikten av att ha vakande mänskliga ögon på fyren när de rådigt räddade besättningen i en liten strandad segelbåt. Utan fyrpersonalens snabba insats hade seglarna inte klarat sig, försökte man försvara sitt jobb med.
Men förgäves. Sjöfartsverket rationaliserade och inga argument hjälpte. Utklippan avbemannades.
Segelfartyget Dominique Freion går sommartid regelbundet från Karlskrona till Utklippan.
Ta segelfartyget och titta på stinkpaddan
I stället för en pampig fyrmästare är idag en sällsynt stinkpadda Utklippans mest omtalade levande varelse. Den har ett märkligt genomträngande läte som hörs om våren när brunsten är som störst.
Båtfarare som tvekar att gå till Utklippan på egen köl, kan numera ta sig ut med segelfartyget Dominique Freion som sommartid regelbundet och skickligt manövrerar i den trånga hamnen. Ombord finns finns naturfotografen,Björn-Eyvind Swahn som kunnig och underhållande guide.
Av Curt Gelin
Foto Björn-Eyvind Swahn/N Karta Kerstin Kåverud