Birger Munke var inkallad ute i Grebbegåreden som sjukvårdare född 1907

Rut Munke fru/Fästmö?? Född 1907 cyklade tillsammans med sin syster Mimmi från trakterna kring Söderåkra, ca 50 km väg

Rut skrev ned sina minnen på 1970-talet på stencil,

Hej,

Tar mig friheten att maila nedanstående text till er. Jag var ute och letade information om Flagskär som min släkting nämner i sina nedtecknade minnen från sin barn- och ungdomstid. Bla brukade hon cykla ned till Karlskrona där hennes fästman var inkallad. Hur som helst så kände de paret Sven och Tilda som nämns på er hemsida. Min släkting skriver Flagskär, men jag ser att det egentligen skulle vara Flakskär.

Hur som helst är man full av beundran över att folk kunde bo under sådana förhållanden som de hade.

Med vänlig hälsning

Eva Lena Andersson, Kalmar

Utdrag ur nedtecknade minnen :

"Mimmie och jag hade planerat att göra en tur på tandemcykel ner till Blekingeskärgården. Birger hade i fem år legat inkallad på en ö där nere och under tiden fått många vänner bland öbefolkningen. Till dessa hörde ett gammalt par som bodde ensamma på ett skär längst ute i kustbandet. De hette Tilda och Sven. Det var dessa vårt besök gällde. Att Birger lärde känna det då nära 90-åriga paret berodde på att brand uppstått i huset intill deras. En äldre syster till Tilda blev då innebränd. Eftersom Birger var sjukvårdare blev han ombedd att följa med till brandplatsen. Vid denna tid fanns endast två bebodda hus på Flagskär som ön hette, och i det ena bodde den gamla ensam. Hon låg sjuk och Tilda hade vid l2-tiden på natten varit och sett till sin syster. Vid kl. 5 på morgonen då hon åter skulle passa henne, möttes hon av lågorna. Huset brann ner till grunden och med det gumman samt hennes katt. Det enda som kunde räddas var några förkolnade tusenlappar som låg i en plåtask. Troligtvis hade gumman stött till ett ljus som sedan hade antänt gardinen.

Sven och Tilda var ett gammalt trevligt par, gumman ett riktigt original. Hon var född på Flagskär och hade levat där i hela sitt liv. Sven hade i yngre dagar varit över till Amerika ett par gånger, men han kom alltid tillbaka till mig som Tilda sade. En dotter hade de, men hon reste till Amerika och bosatte sig där. Ett par gånger var hon och hennes två barn på besök i hemmet.

Det var inte lätt för mor Tilda att förstå de små barnen, som endast talade amerikanska. En gång var hon lämnad ensam med barnbarnen. Då de vaknade på morgonen och var hungriga bad de att få “a piece of bread“. Mor Tilda tror att det är frågan om något annat, varför hon säger: “Nej, det får ni inte göra i sängarna", utan hämtar en potta. Barnen protesterar vilt och fortsätter med sitt “a piece of bread“. Då säger Tilda: "I Guds namn då, kissa i bädden". Jag använder inte precis Tildas uttryck, men innebörden är densamma.

Någon odlingsbar mark fanns inte på Flagskär. Endast några fruktträd och buskar växte kring stugan, annars var det bara stenhällar. Ved och allt måste fraktas från fastlandet.

Man kan inte fatta hur människor kunde bo och livnära sig på sådana oändligt karga platser. Några massmedia, såsom tidningar eller radio höll de sig inte med. Nyheterna fick de höra, då de kom över till Östra Hästholmen, dit de rodde en eller två gånger i veckan för att hämta mjölk. Affären hade de på Ytterön, det blev en lång roddtur. Ibland hade Sven med sej en skäppkorg gäddor som han sålde till uppköparen. För dessa fick han tre-fyra kronor.

Sven och hans hustru var de mest storartade människor vi någonsin träffat. Enkla, rättframma samt orädda. Hela livet hade de tagit sin försörjning ur havet. Det fanns inget väder som kunde avskräcka dem från att gå ut och vittja sina garn. Tilda och hennes syster hade rott tusentals gånger till Karlskrona för att avyttra sin fångst. Hela Tildas armar var som stenrör av roddknutor.

Som husdjur hade de får, några höns, samt ett par kaniner. Därtill några katter. De gamla var kolossalt djurvänliga. En bagge, som Tilda fött upp med nappflaska, delade hennes sovplats på vintern. Det var varmt och skönt då vinterstormarna ven kring knutarna. Kaninen, Karl-Johan, som kom då de ropade på honom, bodde också inne. Hönsen sprang ut och in.

Första gången jag var med Birger där, trodde jag inte att jag skulle uthärda i denna obeskrivliga odör, men man vande sig vid det, underligt nog.

Tilda och Sven var mycket gästvänliga. Ingen fick gå ifrån dem utan kaffe. När mor Tilda malde detta, hände det ibland att en böna hoppade ur kvarnen ner på golvet. Eftersom hon såg ganska illa, kunde det lika gärna vara en kaninlort hon tog upp och stoppade i kvarnen. Jag vill inte påstå att kaffet var så välsmakande, men man drack det ändå, för att inte göra gumman ledsen.

Sven skalade alltid de helkokta potatisen till hönsen. På min fråga varför, svarade han att de gör sig inte betjänta av skalen, det är bättre att fåren får dem. Men så hade de fina ägg, brandgula och välsmakande.

En gång då Birger och jag var på Flagskär utbröt ett väldigt åskväder. Tilda, såväl som jag, var väldigt åskrädd. Jag kröp ner i hennes säng och hon satt bredvid mig med hopknäppta händer. Var gång det kom en knall sa´ hon, ”Jag hör han”. Det var säkert ett skådespel som de varit vittnen till mer än en gång. Kanske blixten slagit ner i närheten av deras båt, då de varit ute på sjön.

Birger blev mor Tildas utvalda gunstling och han förstod att uppskatta hennes originalitet. Han skaffade hennes många säckar med brödkanter från köket på förläggningen. "Det blir fin mat för hönsen", sa´ Birger, men Tilda var av en annan mening : ”Det blir bra te å doppa i kaffet”.

Under pågående bioföreställning kom Tilda en gång och sökte Birger. Hon blev hänvisad till lokalen, sliter upp dörren och ropar högt och ljudligt: “Ä Munke här"? Och därpå : “Vad har ni gjort för ont, era stackare, som ska sitta här inne i skummet? Det var första gången som hon såg en bioduk.

Två gånger var Mimmie med till Flagskär. Första gången, det var mitt i sommaren, cyklade vi också. Vi tältade vid en underbar leende liten vik, ett stycke från förläggningen. Där hade utbrutit rödsotsepidemi, området var avspärrat och förbjudet att beträda. Birger träffade vi inte. Tilda var ombedd att komma till nämnda vik med sin båt för att hämta oss. Rätt vad det är hör vi psalmsång: “Din klara sol går åter opp“. Det är gamla mor Tilda som kommer och ror i morgonsolen över det spegelblanka vattnet.

Det var Mimmies och hennes första sammanträffande. Mims hoppade kvickt och lätt som hon var ner i båten, varvid Tilda förmanande säger : "Sitt nu still, mitt barn, så inte båten kantrar och vi drunknar. Mimmie svarar att det är ingen fara, vi kan simma. “Ni ja," säger gumman, “men ja, jag är som en gammal ko”. Nej simma kunde inte skärgårdsbefolkningen. Jag tror förresten att de aldrig badat i sjön i hela sitt liv.

Väl på Flagskär blev vi hjärtligt välkomnade av Sven, som stod vid sin brygga spejande ut mot havet. Hur många gånger hade de inte stått där och väntat på varandra, då den ene varit ensam ute på sjön.

Denna gång stannade vi bara några timmar. Mims hade svårt att uthärda lukten, eget termoskaffe hade hon också med sig.

Den andra gången vi besökte de gamla, var just då olyckan med Nisse hände, som jag förut nämnt.

Jag cyklade tidigt på lördagsmorgonen från Kalmar till Söderåkra. Strax efter att jag anlänt kom Nisse hem från sjön, där han lagt sista handen vid sitt nya segel. Båten var klar för provsegling. Han var sprittande glad och sa´ till Mimmie att nu stiger båten i värde, varvid hon snabbt svarar: "Ja, bara inte du sjunker". Mimmie hade tvättat alla Nisses vita skjortor. De låg så bländvita och nystrukna på bordet i rummet. Han skulle ut och träffa sin flicka på lördagskvällen och var sa pigg och levnadsglad. Föga anade vi då, att det var sista gången vi såg honom i livet.

Mims och jag lånade en gammal tandem hos cykelmakare Berg i Övraby och gav oss glada iväg på vår tvådagars semesterfärd.

Vi hade bra roligt innan jag kom underfund med att trampa på samma gång som Mims, men snart nog lärde jag mig knepet. Vi trampade på och snart kom vi till Brömsebro. Där tog vi en paus och drack kaffe hos syster Siri och hennes Robert. Sedan fortsatte färden. Det gick i susande faret genom blekingeskogarna och i synnerhet från Jämjö ner till Grebbegården. Där är ju ganska kuperat och man har en vidunderligt skön utsikt från vägen över blånande vikar och bergsknallarna i kustlandskapet. Hur många gånger jag än åker där upplever jag samma känsla, som då jag cyklade denna väg första gångerna. Alltnog, vi kom till Ytterön. Där träffade vi en vänlig båtägare som åtog sig att föra oss till Flagskär för en kostnad av två kr. Det var en lång och härlig båtfärd (motorbåt). När vi närmade oss Flagskär, fick vi se Sven, som vid ljudet av en båtmotor gått ner till sjön, för att se vem det var som kom. Sven var lång, rak i ryggen trots sin höga ålder och stilig som en gammal general.

När han fick se vem det var, sken han som solen och sade: “Är det frun själv, som kommer". Tilda var en naiv naturmänniska, hon sade du till alla, “det säger ja till Gud också” sa´ hon. Sven, som varit ute i världen, var mera belevad. Han sade syster Mimmie.

Vid vår fråga om vi fick övernatta hos dem svarar Sven : ”Visst får ni det, om ni bara vill hålla till godo.

Så gick vi upp till stugan. Balsaminerna i fönstren blommade rikligt och lyste upp torftigheten därinne. Mor Tilda var på strålande humör av att få sådant storfrämmande och ville genast börja städa upp i det så kallade finrummet.

Det var inte mycket lönt att göra något åt, varför vi sade att vi kunde ligga där som det var. Lakan och handdukar hade vi med oss och ett par fina filtar och kuddar ägde de verkligen. Tilda var hänförd över våra vita lakan och handdukar, hon hade aldrig sett på maken.

Mims och jag gick ner till stranden och tog ett uppfriskande dopp i det kristallklara vattnet. Sven var åskådare och full av beundran inför Mimmies färdighet i att flyta och simma på rygg.

Ja, så skulle vi laga middag. Mimmie hade tagit med en sillburk som var något jäst samt bröd med mera. I köket fanns endast en öppen häll där all mat lagades över elden, med grytan eller plåten stående på en trefot. En gammal järnspis som rök alldeles förtvivlat stod i rummet. Jag gräddade tunnpannkakor, gula och frasiga av deras fina ägg, samt kokade potatis. Kalla stekta flundror fanns också. Mims åt av sin jästa sill till potatisen och Tilda tog en bit för att smaka. Hon gör en grimas och säger : ”ja sitt du där och ät dina kissmyror, när du inte vill ha våra goda pannkakor.

Natten blev, för min del, ganska orolig. Mims sov som en stock, medan jag, i ficklampans sken, jagade loppor. När jag avlivat 11 stycken, somnade jag av trötthet. Det hade varit en lång och händelserik dag och på söndagen väntade oss den långa cykelturen tillbaka.

Tidigt på morgonen gick jag upp och ut, för att få se solen gå upp över havsvidderna, något jag alltid längtat efter att få uppleva. Det var en praktfull syn.

När vi på söndagsmorgonen for därifrån, stod de båda gamla och vinkade så länge de kunde se oss. Det kändes så vemodigt att skiljas från våra gamla vänner denna gången, vilket också blev sista avskedet från mor Tilda. Hon hade slutat sin långa jordevandring då vi kom dit nästa gång.

Myndigheterna på Sturkö låg många gånger på det gamla paret, för att få dem till ålderdomshemmet, men de stötte på kompakt motstånd från Tildas sida. “Jag flyttar inte härifrån förrän di bär hän mig“, var hennes bestämda beslut. Nej, det gjorde hon inte heller. Hon satt hemma i sin gungstol och somnade in och de fick bära henne därifrån i en kista.

Sven flyttade efter Tildas bortgång till Torhamns ålderdomshem, men tynade snart bort av bara vantrivsel. Vi hälsade på honom en gång, men han var inte som förr. Hans livsmod hade försvunnit. Hela livet hade han sett havet, så fort han tittade ut om morgonen. Det var detta han mest saknade vid vistelsen på ålderdomshemmet.

Han levde inte så många år efter Tilda och var vid sin död 92 år.

Vi tog reda på deras gravplats på Sturkö Kyrkogård och har sedan varit vid deras lilla kulle flera gånger."