The Acorn Transmitter
Detta lilla rör, 955, blev framtaget innan kriget för att kunna hantera höga frekvenser, upp till 500MHz. Radioamatörerna fann detta rör i surplusapparater efter kriget och byggde sändare och mottagare. I amerikanska tidskrifter kommer det då och då scheman, de flesta använder frekvenserna runt 7MHz och uppåt.
Acornröret 955 Lite data om röret
The Acorn Transmitter Original
Här är ett originalschema
The Acorn Transmitter Mark I
Några rör hittade jag i gömmorna och började med en 3.5MHz kristall och spole. Efter uppkopplingen så skulle det testas. Inte f..... svängde det. Röret är avsett för höga frekvenser, och konstruerat med låg kapacitans mellan anod och galler. Det är den kapacitansen som används i den här kopplingen för att få kristallen att svänga. Med hjälp av en liten kondensator mellan anod och galler så svängde kopplingen igång.
Första försöket på 3,5MHz
Uteffekten blev blygsam, ca 100mW mot den effekt som matades in i röret. Det blev en verkningsgrad på ca 10%. Det borde gå att förbättra. En drossel i serie med gallerläckan på 47k ökade uteffekten till 150mW. Efter lite konsultationer med gamla ARRL (1975 sidan 156+) så är tankkretsen inte dimensionerad till anodresistansen. Med hjälp av en pi-koppling så skulle den höga anodresistansen kunna anslutas till en 50 ohms antenn. Enligt tabellerna så skall spolen vara ca 23 uH vid 3.5MHz och anodresistans 10kohm. Anodresistansen är ungefär anodspänningen/dubbla anodströmmen. En ny spole lindades. Det är lättare att hålla reda på uH om en toroidkärna används, och...den blir mindre. Med en T80-2 kärna blir varvtalet med 23uH = roten ur 23000/5.5 = 64.66 varv. 5.5 är just den kärnans konstant. Så ca 65 varv.
The Acorn Transmitter Mark II
Modifierad med pi-krets
Nu hände det grejer.... uteffekten steg till 400 - 500mW. Och rörets gränsvärden tangerades något. Kondensatorn C6, 820pF borde vara justerbar, då hade det gått att justera uteffekten ytterligare. Men en sån pryl är väldigt stor, fysiskt i förhållande till de övriga komponenterna, så jag valde att ha en fast kondensator. Drosseln RFC1 påverkar uteffekten. Det bör vara ca 10 ggr större impedans än anodimpedansen. Och inte ha någon självresonans inom 3.5MHz området. Flera drosslar provades med olika resultat.
Nu har jag en ovana att testa mina kopplingar med ett kretskort där en liten nyckeltunga är med på kretskortet. Det minskar antalet sladdar. Och... det blir inte så många QSO körda....det är ju endast för att testa lite. Sen hängs den upp på väggen....projektet är avslutat.
The Acorn Transmitter Mark III
Nästa naturliga steg blev att försöka undvika kristallen och köra med variabel frekvens. Första försöket var att ha gallerkretsen på halva utgående frekvens. Utsignalen blev inte ren så jag minskade C2 till 3.5MHz. Med lite bivax i spolarna så botades det mesta chip och mikrofonin.
Rörhållaren är gjorda av halva hållare för 5x20mm säkringar. De är lite modifierade i ett skruvstycke. Nyckelknoppen kommer från Biltema. Här är kretskortslayouten, och här är komponentplaceringen
Power Supply 150V
Det är lite besvärligt att strömförsörja rörkopplingar. Det mesta handlar om 12V idag. Rörets glöd vill ha 6V 150mA. Anoden önskar 150V 10mA. Sådana batterier slutades att tillverkas långt in på förra seklet. Det går att "snappa" ihop 9V små batterier. Det blir 16 - 17 st a 10 kronor. Många batterier för en test...... Jag skaffade en transformator 230 / 6V, och tänkte köra den baklänges i en omformare, matad från 4 stycken 1,5V batterier. Livet är inte enkelt.... efter uppkoppling fick jag inte ut mer än 125V. Det borde blivit 230V. Dessa små kretskortstransformatorer är kalkylerade att överbelastas, när de körs som fabrikanten tänkt. En 230 / 6V transformator är egentligen lindad 230 / 11V.
För att "rädda" transformatorn, så blev det till att använda 12V drivspänning. Glödspänningen reducerades snabbast genom en serie med dioder, där varje diod tappar ca 0.7V. Röret skall ha 150V. Här stabiliceras spänningen med en gammal metod. Ett stabrör 0A2 (noll a två). Detta rör "glimmar" när det är i drift. Det tänds vid ca 180V och stabilicerar vid 150V under drift. MOS-transistorerna och likriktarbryggan monterades på undersidan av kretskortet för att spara plats. Ca 500mA matas in till kretskortet, varav 150mA förbrukas av glödtråden i röret. Resten av effekten 12V x 350mA = 4.2W används av omformaren. Det går max att ta ut ca 150V x 25mA = 3.75W på "andra" sidan. ca 0.75W försvinner i stabröret vid full last, 5mA, annars förloras stabiliceringen. Utan last försvinner all effekt i stabröret, och....det blir varmt... 4W värmeffekt skall inte föraktas..speciellt när man inte vill ha någon värme alls. Det är alltså ingen ekonomisk variant av spänningsstabilicering....men enkel.
Transformatorn matas med fyrkantvåg via kretsen 4047 och MOS-transistorerna. Frekvensen bestäms av C1 + R3 till ca 50 Hz. Det blir inga högfrekventa störningar. Men om mottagaren är ansluten till samma batterier så blir det ett knatter av MOS-transistorernas switchningar.
SM7UCZ